Saras Palats

... Är en ganska lång tid. Mycket har hänt på 8 år.

År 2000 var jag 13 år och gjorde min största musikupptäckt någonsin. Trots att det gått 8 år så har jag fortfarande lika svårt för att uttrycka mina känslor i ord.

Och trots att jag på lördag ska se Håkan live för kanske snart 20:e gången så är jag lika förväntansfull som jag var den 17 juli 2003 när jag såg honom live för första gången.

Alla ord är överflödiga. Istället finns det fem underbara album som sätter ord på dom allra flesta känslor.

Här är mina allra käraste skatter:

  
 

Idag inledde Håkan ett nytt program på 1:an "Dom kallar oss artister". Det var väldigt fint upplagt där Håkan visade sina pärlor i Göteborg. Jag skulle faktiskt vilja åka till alla dessa platser. Tillsammans med min Ipod.

På lördag ska jag alltså se Håkan i Norrköping. Flygeln. Där har jag faktiskt sett honom en gång förut. Lokalen var inge vidare, men stämningen var på topp - som vanligt! Däremot är jag inte 13 år längre och skriker inte sönder allt mellansnack och uppträder inte omoget i största allmänhet.

Nu är jag 21 år och går och ser Håkan för att få njuta av allt han ger från scenen. Jag vill bara sjunga och bjuda upp till dans, dans, dans!

Funderar ibland på vad fan jag skulle säga till Håkan om jag fick chansen att prata med honom. Men det är nog tur att jag nog inte kommer att få det, för blotta tanken gör mig knäsvag och kanske, kanske skulle jag lyckas stamma fram ett
 "T-t-t-t-tack för allt du gett mig - i 8 år"

Ja, jag pratar om mig själv. Och jag blir faktiskt lite rädd.

Vaknade på fel sida imorse då jag större delen av natten nästintill hostade lungorna ur mig. Bröstet är fyllt med slem och vägrar att komma upp trots att jag tar i så jag nästan spyr. Försöker med té och honung fast det smakar ****!!! Dock hade pappa nån gammal (utgångsdatum sept 08) medicin mot slemlösande. Får väl ge den ett försök.

Försökte plugga ett par timmar men hittade på tusen anledningar till att skjuta upp det. Vilket resulterade i att jag fick ångest över att jag knappt läst något i helgen.

När vi skulle äta middag hade den som dukat glömt att duka för fem och resterande familjemedlemmar hade redan satt sig och börjat glufsa i sig av den goda kycklinggrytan. Jag fick sitta inklämd på kanten. Men det var i alla fall gott.

Sen blev jag stressad för att mitt tåg skulle gå och det regnade och blåste och jag kokade inombords.

På perrongen kryllade det av helgbesökare som det alltid gör på söndag och speciellt efter kl 16.

Drabbades av samma ångest som jag led av varje söndag i 11 månader när man skulle åka tillbaka efter en helgpermis.

Spände varenda muskel för att hålla balansen dom 12 minuter (kändes som en evighet) jag stod på tåget in till Katrineholm. Jag blev  både fysiskt och metalt helt slut. Det fick mig att inse hur j*vla ovältränad jag är. Deprimerande. 

Det suger att åka 12 minuter till Katrineholm för att där vänta i 50 minuter på nästa tåg. 

Väl på tåget till Västerås råkar jag såklart hamna framför ett syskonpar på kanske 13 (tjejen) och 9 (pojken) år. Dom satt bakom mig och gjorde min resa på 1 ½ h till ett rent helvete. Skrek, tjafsade/bråkade, slogs, skrattade, sparkade på mitt säte. Jag bet mig i tungan flera ggr och knöt händerna så knogarna vitnade men jag förmådde mig inte att säga åt dom. Och tur var nog det för det hade absolut varit bägaren som runnit över med tanke på tidigare incidenter under denna pisskitsöndag.

 Det får nog räcka.

Nu ska jag lägga mig och ta död på den bitterfitta/gnällkärring som bosatt sig i mig idag.

Imorgon är det måndag och jag ska vakna med ett leende på läpparna!

Köpte ett par stövlar på skopunkten för exakt en vecka sedan och har hunnit använda dom en gång.
Så imorse var det dags att piffa upp outfiten med mina nya, fräsha stövlar. Eftersom vädret är labilt och regnet hänger i   klasar över staden tyckte jag att det var bäst att impregnera stövlarna för att skydda dom mot ev kommande väta. Så jag ställde ut dom på min lilla uteplats och följde anvisningarna på sprayflaskan (hålla minst 20-30 cm ifrån och spraya lodrätt). Gick galant...

...Trodde jag. Det visade sig att impregneringen torkat ut materialet och lämnat fläckar efter sig. Fläcker som blev lila-skimrande på mina mörkbruna stövlar. Hann inte reflektera så mycket över situationen då jag var stressad för att möta mitt cykelsällskap till skolan. Kom hem vid 16 och försökte förgäves få bort fläckarna. Efter övervägande med mamma bestämde jag mig för att ringa till skopunkten. De var väldigt vänliga och tyckte att jag skulle komma ner och visa stövlarna. Så trampade ner på stan.

Möttes av jättetrevlig personal och de förstod inte hur dessa fläckar kunnat uppstå (tog med mig sprayflaskan). Eftersom jag inte hade något kvitto kvar kunde dom inte erbjuda mig pengar tillbaka men däremot nya skor. Tyvärr fanns dom inte kvar i min storlek så ett butriksbiträde försökte få bort fläckarna med nån svamp. Och det såg riktigt bra ut efter den behandlingen!

Så nu ska jag testa att köra med svampen över helgen och har det inte blivit bättre får jag komma ner på måndag och förhoppningsvis har då stövlarna kommit in i min storlek. Annars får jag välja några andra :)

Detta blev ju ett löjligt långt inlägg om ett par stövlar. Men vill främst belysa att jag är väldigt tacksam över att personalen var så förstående och tillmötesgående med tanke på att jag inte ens hade kvittot kvar!

Så tack personalen på skopunkten i Västerås!