Nerver?
Måste bara följa upp gårdagens inlägg.
Champions League finalen igår alltså. Den gick till förlängning och slutade med straffar. Det absolut grymmaste som kan ske i en avgörande match. Det kan vara så fruktansvärt orättvist och någon stackare ska alltid bli syndabock. Men framför allt handlar det om nerver, att verkligen klara av det. Pressen på den som ska lägga den där avgörande straffen. Jag som sitter flera mil ifrån arenan, som är helt opartisk då det inte är mitt favoritlag som spelar blir så jävla nervös att jag knappt klarar av att titta. Kisar mellan fingrarna, biter på naglarna samtidigt som magen knyter sig - hur fan klarar man av att ens lägga bollen tillrätta utan att svimma?
Men självklart lyste pressen och nervositet igenom många av spelarna, långsamma steg fram, hängande huvuden och djupa andetag. Och när så avgörandet stod klart kan man inte riktigt glädjas fullt ut. Visst var det underbart att se United jubla och hylla Van Der Sar likt en hjälte och Ronaldos lättnad över att inte bli syndabock, men det som fick mig att slå av tv:n var att se Chelseas tårar. Lagkaptenen Terrys förtvivlan över att ha missat chansen att få skjuta sitt lag till en titel samt övriga spelare som satt och snyftade. Så grymt.
Med 15 dagar kvar till EM undrar jag hur mina egna nerver kommer att må när det verkligen gäller för Sverige.... Usch
En nervcell.
Champions League finalen igår alltså. Den gick till förlängning och slutade med straffar. Det absolut grymmaste som kan ske i en avgörande match. Det kan vara så fruktansvärt orättvist och någon stackare ska alltid bli syndabock. Men framför allt handlar det om nerver, att verkligen klara av det. Pressen på den som ska lägga den där avgörande straffen. Jag som sitter flera mil ifrån arenan, som är helt opartisk då det inte är mitt favoritlag som spelar blir så jävla nervös att jag knappt klarar av att titta. Kisar mellan fingrarna, biter på naglarna samtidigt som magen knyter sig - hur fan klarar man av att ens lägga bollen tillrätta utan att svimma?
Men självklart lyste pressen och nervositet igenom många av spelarna, långsamma steg fram, hängande huvuden och djupa andetag. Och när så avgörandet stod klart kan man inte riktigt glädjas fullt ut. Visst var det underbart att se United jubla och hylla Van Der Sar likt en hjälte och Ronaldos lättnad över att inte bli syndabock, men det som fick mig att slå av tv:n var att se Chelseas tårar. Lagkaptenen Terrys förtvivlan över att ha missat chansen att få skjuta sitt lag till en titel samt övriga spelare som satt och snyftade. Så grymt.
Med 15 dagar kvar till EM undrar jag hur mina egna nerver kommer att må när det verkligen gäller för Sverige.... Usch
En nervcell.Kommentarer
Postat av: veronica
Det var en sjukt bra match läskis! fast man blev så nervös för båda lagen haha... Hoppas livet leker....kramiz
Trackback
